För tre år sedan i Italien, Milano. Mer specifikt Piazza Duomo, firades en artonde ligatitel. På bussen trängdes spelare som bar på hopp, nya som äldre och mer erfarna. Tillsammans hade de kämpat hem en efterlängtad ligatitel. En ny era var på ingång och himlen har aldrig varit mer rödsvart.
Målet efter det uppnådda målet var att att erövra Europa på nytt. Ingen enkel uppgift men vem vågade säga emot? Milan hade, om något, CL-spel i sitt DNA och nu var man ju tillbaka. Den sovande björnen väcktes till liv igen och milanisti över hela världen gnuggade sina händer i hopp, ovetandes om att skeppet började ta in vatten. Kaptenerna bevarade hemligheten om ödet, skickligt ska det tilläggas.
I Januari 2012 började det ryktas om att storsatsande PSG skulle beröva oss på våra bästa spelare, deras sikte var inställt och satt på skarpt läge. Samtidigt som media började gotta sig i nyheterna började skeppet ta in allt mer vatten och sakta men säkert började den tappa fart och kontroll, inte ens kaptenerna kunde behålla fokus och lugn. Paniken spred sig vidare, scudetton förlorades, gruppen splittrades och europaäventyret tog slut i kvartsfinalen. Men, det var inte förrän sommaren som den stora stormen skulle ödelägga allt som har byggts upp.
Den här serien fokuserar på åren 2012 och framåt. Egentligen började skeppet Milan ta vatten redan efter CL-vinsten år 2007 men det märktes som tydligast förra året. I år ska vi inte snacka om, inte ännu då resultaten av konsekvenserna inte verkar ta slut fastän att säsongen avslutats.
****
Säsongen 2012/2013
Let’ do this. Nu kör vi. Dai? Nej inget dai.
Historien är välkänd för de flesta: Ibra och T.Silva säljs till storsatsande PSG. Nesta, Gattuso, Van Bommel, Inzaghi, Flavio Roma och Zambrotta la skorna på hyllan. Cassano lämnade för ett mer “satsande lag” och Seedorf tog en sväng till Sambraslien. Nyförvärven som skulle bära Milan framöver var Montolivo, De Jong, Bakaye Traore, Acerbi, Kevin Constant, Pazzini, Gabriel, Zapata och slutligen Bojan Krkic. Övriga spelare som anlände nämns inte på grund av att de inte ansågs vara redo uppgiften.
Januari-fönstret var lika mycket intetsägande som följande punkt. Den största händelsen var att Pato såldes för en siffra som året tidigare var tre gånger mer. Han ersattes av Balotelli. Balo was back, upplagt för show. Givetvis köps inte Balotelli ut, han kommer till ett reapris som är uppdelat över fyra-fem år som idag verkar tvinga fram en försäljning av Balo. Grande!
Ledningens hyckleri och välformulerade meningar på sommarmercaton om en generationsväxling och nya tider var lika retoriska och korrekta som en pratande papegoja. Vi hörde en massa ljud format av luftvågor. Bakom orden fanns, varken mer eller mindre, än luft. Cirkus Milan tog fart och skulle nå nya höjder. Problemet var bara att hela världen förutom de som bör se såg problemet.
Boateng och Nocerino briljerade tillsammans med en viss Ibra och många av oss blev bländade av deras spel i deras debutsäsong. Ibras storhet är att han lyfter sig själv och flera runt sig. Beviset blev ännu tydligare när han lämnade Milan. Ingen såg det komma. Ingen såg att Boateng och Nocerino skulle vara kopior av sig sjävla med nya tröjnummer. Nocerino tog över Gattusos nummer 8. Boateng tog över Seedorfs nummer 10. I förväg verkade allt frid och fröjd. Ack vilken besvikelse.
På andra sidan finner vi en Allegri som stångades med det usla materialet han fick ärva. Resultaten fick vänta ett tag. Fastän att ligan inte var slagkraftig kämpade Rossoneri med att vinna sina matcher. Vi kan beskylla Allegri för mångt och mycket men, handen på hjärtat, vem hade gjort det bättre än honom den säsongen?
Senatorernas farväl var inte bara farväl av spelare. Det var farväl av traditioner, ledare, fanbärare och disciplin. Herrarna som lämnade det sjunkande skeppet var kaptener och ledare på alla fronter, inte minst i omklädningsrummet. Utan de blev inget sig likt och kanske kommer det aldrig att bli sig likt igen. Åldern hade tagit ut sin rätt på de flesta som lämnade och naturligtvis kunde de inte fortsätta spela på den allra högsta nivån. Van Bommels tårar symboliserar Milan innan år 2012. En klubb som definierade familjeanda och respekt.
Ledningen med Berlusconi och Galliani på fronten utlovade paradis. Ärlighet varar längst. Mina damer och herrar, de ljög oss rakt i ansiktet och i vår förtvivlan och chock köpte vi lögnen, ganska billigt ala Milan-style. Lögnare kan komma undan med att ljuga eller två gånger. Första gångerna märks inte lögnerna av men när de väl synas blir allt en dominoeffekt. Vem vågar lita på någon som har ljugit för en i flera år? Hur kan man gå vidare? Jag har inte svaret. Har du?
Problemen smög sig framåt sakta men säkert, generationsväxlingen som var planerad i en period (tre veckor + kaffepaus?) visade sig vara en flopp. Plan b. Vad är det? Medan Boateng vandrade omkring och trodde att han var en renodlad nummer 10 gick inget vägen. Bilder strömmade i sociala medier med respektive pose och person. Robinho dansade omkring på Milanello, självklart leendes, vad slår ett leende? Svaret är naturligtvis prestationer på plan, ett mål från två meter och öppet mål skadar inte.
Med facit i hand var säsongen 2012/2013 början på misslyckandet och den totala kollapsen vi bevittnar idag. Milan gick på reservkrafter och status. Spelarna som anlände axlade inte rollerna, varken på eller utanför plan. Milans legender och tillika fanbärare av en hel era spreds över fotbollsvärlden. Bakom sig lämnades gangster-Milan med en ledning som levde kvar på 90-talet. Generationsväxlingen var fem år försenad och konsekvenserna lyser som starkast idag. Milan som klubb har en press på sig att prestera, det funkar inte att halka sig framåt och det funkade absolut inte att tvinga fram egenskaper hos spelarna som de saknade.
Tabellplaceringen efter säsongen 2012/2013 ljög. Milan var inte tredje bästa klubb i Italien. Milan var på väg ner, våra rivaler hade ännu inte helt tillfrisknat från sig själva. Medan flera klubbar jobbade efter sina planer, med mindre resurser än Milan jobbade Milan planlöst. Noll fantasi, noll tålamod och noll tanke. Allt lämnades åt slumpen. Det löser sig-andan löste inga problem, den skapade problem. Storhetsvansinnets hybris.
Slutligen, en rutten mercato följdes av ett ruttet spel. Ett ruttet spel följdes av ett ruttet spel med vinster. Vinster täckte upp liket i garderoben. Garderobens dörrar började sakta men säkert blotta innehållet. Maktkampen bland ledningen tog fart och snart var “skeppet” nere på botten. Inte helt för det fanns ett par ljusglimtar som höll seglet uppe. Det rödsvarta seglet klarade sig ännu ett år.
Ljusglimtar från säsongen 2012/2013:
- El Shaarawys genombrott.
- De Jong anslöt till klubben.
- Vinsten över Barcelona (2-0).
- Pazzinis mål.
- De Sciglio fick mer speltid.
- Balotellis ankomst som lurade oss på en nysatsning.
- Tredjeplatsen.
****
#FreeACMilan
Kommentarer är stängda.