Ett rykte sveper in och sköljer bort alla sår. Ett annat rykte sveper in och häller salt i alla oöppnade sår.
Det är som det är och det är inte mycket som kan göras för att åtgärda. Vi är alla missbrukare av drogen fotboll och vår substans är färgad röd och svart. Oavsett ålder och intressen är den rödsvarta drogen en del av vår vardag och ibland ger dess värme ljus och rus. Sedan finns det en period som kallas för transfer-perioden. Äcklig period. Jag hatar den mer än vad jag hatar tentor och plugg. Ärligt talat hatar jag den mer än att gå upp på morgonen.
Vi lurar oss själva att tro även fastän vi inte ska. Det är sista gången säger vi, ändå står vi där ett par veckor senare med händerna i fickorna och spekulerar vad som hände och varför DET aldrig hände. Galliani är vår dealer och han är småslug, han levererar hopp men det enda konkreta är att Milan kan vara skyldiga ett ersättningsbelopp.
Seedorf-Gate verkar aldrig ta slut och något i mig säger att det kommer användas mot oss fans som väntat på Mr X i ett Y antal år. Under åren har vi jagat Tevez, Ljajic, Strootman och massa andra som var “klara”. Det enda som saknades var en underskrift hit och en underskrift dit. Resten av sagan har ni i era tomma händer. Lurade?
I år är det snack om Iturbe och jag vägrar tro att han är klar förrän jag hör speakern ropa ut hans namn på San Siro. Fram till den dagen ska jag fortsätta att uppdatera mitt twitterflöde och hoppas på bättre tider. Tider då mercaton faktiskt gynnar oss istället för att sänka oss.
Mercatons baksida är inte att spelare aldrig blir klara, köpta eller lånade med köpoption. Det är symbolvärdet som gör mig ledsen. Varje år siktar vi mot stjärnorna men hamnar inte ens över vårt eget tak och det taket blir bara lägre och lägre. Gratis värvningar och höga löner. Välkommen till Milan anno 2o14.
******
Snart kommer spelarporträtt om Alex och Menez. Håll utkik!
Twitter: @abassalali
Kommentarer är stängda.