Historien mellan mig och Milan är som en olycklig kärlekssaga just nu, och jag kan bara tänka mig att ni känner igen er i vad jag vill berätta. Efter förlusten igår så känns det ungefär som att någon har slitit ut mitt hjärta, bara för att få spotta på det.
Jag hatar att förlora. Det är hemskt. Jag tycker inte heller om att älta saker, men förlusten igår sved till ordentligt. Det var inte bara att vi förlorade, utan hur vi förlorade.
Dåligt försvarsspel, den sämsta målvaktsinsatsen jag sett på år och spelare som inte presterar. Det är försäsong, inte Champions League, men det är fortfarande bedrövligt att se. Jag älskar Milan av hela mitt hjärta, ni som följer min blogg har förstått det nu, och det är det som gör den här smärtan så intensiv.
Träningsmatch, ligamatch eller cupmatch. Det spelar ingen roll. När någon man älskar sårar en så gör det ondare än någonting annat. Milan samarbetar inte i det här förhållandet för tillfället, och då är det svårt att få det att fungera.
Ni vet när man gick på lågstadiet och lämnade en lapp till killen i parallellklassen, en sådan med frågan ”får jag chans på dig?” och sedan tre rutor att kryssa i? Ja, nej eller kanske. Ibland fick inte den aktionen samma utgång som man hoppades på. Ibland visade killen lappen för alla sina vänner, och så stod de och skrattade åt en medan man själv satt i busken två meter bort och försökte svälja sorgen. Så känner jag just nu.
Skillnaden här är bara att det inte finns fler grabbar på skolan. Det går inte att bara lämna en ny lapp till nästa kille dagen efter och glömma bort vem man egentligen var kär i från början. Så jag är fast i den här olyckliga kärlekssagan. Jag sitter i busken och kollar på medan folk skrattar. Skrattar åt mig, åt Milan och åt hela den italienska fotbollen.
Men när de som skrattar kastar lappen på marken och springer iväg så tänker jag gå fram och plocka upp den, hålla den hårt och fortsätta hoppas på lyckligare dagar. Jag har inget val, det här är en kärlek som inte går att byta ut.
Kommentarer är stängda.