Jag älskar den här sporten. Den innehåller det bästa, och ibland sämsta, av alla världar. En sörja av gott och ont, fint och fult blir inte vackrare än så här.
Jag var på Europas största arena i helgen. Det gav mig energi att orka med resten av den mörka hösten vi har framför fötterna. Kicken du får av att vara en av 80 000 är obeskrivlig.
Pulsen som lyfter arenan när domaren, enligt publiken, tar fel beslut. Explosionen när hemmalaget dunkar in både ett och två mål. Sångerna som startar nere i ett hörn bakom ena målet och inom några sekunder skanderar runt hela läktaren. Rysningar.
Det är en fantastisk känsla. Och det är svårt att inte ryckas med i sånger, dans och highfivande med främlingen till vänster om dig.
Du möter alla typer av människor när du går på livefotboll. Det är alla från den skallige gubben framför dig som mumlar för sig själv och skäller på domaren, till pappan bredvid dig som kramar sin son så hårt att han nästan svimmar när det blir mål. Till grabbgänget några rader bakom som häver alkoholfri öl och sprider glädje genom sina högljudda skratt, och tanten lite längre ner som står och viftar med sin sittdyna och riktar några väl valda ord till mittfältaren som passade snett.
Fotbollen är viktig. Så mycket viktigare än många tror. Det handlar om mer än bara 22 män som jagar en boll och spelar teater i straffområdet. Det handlar om att tro på någonting, att leva för någonting och framför allt, att ha en tillhörighet.
Oavsett vilket lag du hejar på, vilken spelare du gillar mest eller vilken arena som är din favorit. Så ger fotbollen en sorts enorm gemenskap över hela världen. Arenorna ställer till med fest där alla är välkomna, och för mig är det den vackraste formen av tillhörighet.
Kommentarer är stängda.