I nästa omgång av Serie A möter vårt älskade rödsvarta lag Cesena borta och mina tankar går till ett annat möte, ett tidigare möte lagen emellan.
I mina tidigare år bodde jag i en liten men vacker stad som kallas för Hudiksvall. Hudiksvall ligger i Hälsingland och det var min och min familjs första svenska stad. Där bodde jag fram tills jag började i högstadiet, flytten blev hela vägen ner till Hässleholm i Skåne. Utan att överdriva så kan jag konstatera att det kändes som att byta land: skånskan var förjävlig, mentaliteten likaså och helt plötsligt skulle man vara vara tuff och i vissa fall till och med börja slåss. Tryggheten som lilla “Glada Hudik” erbjöd var som bortblåst.
I Hudiksvall var mitt stora barintresse otippat ishockey. Alla snackade om ishockey och när alla började hålla på Djurgården, Brynäs eller Modo valde jag Färjestad. Ett av mina största minnen var när Färjestad gick genom slutspelet helt obesegrade säsongen 2001/2002. Den lyckan kan jag ta på än idag. Jag kunde mer om Martin Gerber än vad jag kunde om min egen far. Den mannens målvaktsspel ger mig ett leende än idag.
År 2010 flyttade jag till Eskilstuna för att börja studera och hockeyåren var nu bara minnen och enstaka uppdateringar via text-tv. För första gången i mitt liv blev jag tvungen att titta på tv som en nödlösning. En ny stad, ett nytt liv, bodde ensam. Då var dumburken min bästa vän. Vad kollar man då på?
Zlatan så klart. Ibra spelade då i Barcelona och jag kollade på hans matcher i väntan på att han skulle göra mål. Mitt fotbollsintresse vaknade till liv på allvar och på grund av all dötid jag hade började jag kolla på all fotboll som fanns. Fotboll blev som en drog och jag började även spela fotboll själv.
Första gången jag såg en Champions Leauge final var ironiskt nog när Milan vann över Liverpool med 2-1. Jag minns än idag att jag spelade World Of Warcraft med en kompis, i vår lilla paus kollade vi på fotboll vilket aldrig hade hänt förut. Jag fastnade för en arg man på planen- Gennaro Gattuso.
Milan slog på den kända trumman och värvade Zlatan och man kunde se matcherna gratis. Jag blev ledsen för Zlatans skull, han gick från Barcelona till Milan och jag tänkte för mig att han är på väg mot sitt slut som fotbollsspelare.
Cesena borta, jag och min nya Calciopolare kollade matchen tillsammans och för första gången såg jag 90 minuter med Milan. Jag fastnade inte direkt, jag visste inte ens vem Seedorf var på den tiden. Zlatan missade straff i regnet och jag kommer ihåg att jag blev så besviken.
Dagarna gick och jag fastnade för Milan mer och mer. Plötsligt var jag beroende för allt som har med Milan att göra. Wikipedia utbildade mig och youtube fortbildade mig. Mitt fotbollsintresse peakade och Milan var min klubb, då, nu och för alltid.
Idag har det gått snart fem år sedan Zlatan missade den där straffen och i helgens möte finns ingen Zlatan, Nesta, T.Silva, Ambrosini, Gattuso, Pato, Seedorf eller Pirlo.
Jag vet att många av mina vänner trodde att jag skulle hålla på PSG men jag vet också att kärlek måste ta fart någonstans. Ibland tar det tid att hitta sin väg. Vägarna till den stora vägen kan variera men i slutändan är det alltid hjärtat som har slutordet.
Mitt hjärta valde Milan.
*****
Twitter:@AbassAlAli
Kommentarer är stängda.