(Det här inlägget var från början tänkt att komma upp tidigare i veckan, men då hemsidan legat nere fick det vänta till idag)
Utsåld arena, 79 173 supportrar, spänning i luften och vackra tifon. Derbyt var helt fantastiskt. I alla fall på läktarplats.
Rami gjorde en fantastisk match som ytterback, men El Shaarways otur fortsatte, och det går inte att beskriva hur ont det gjorde i hjärtat när han sköt i ribban. Killen är 22 år gammal, har precis brutit sin 1,5 år långa måltorka och så missar han två lägen som bara ska vara mål. I ett derby, inför en fullsatt arena, precis framför Curva Sud.
Inzaghi väntade lite för länge med att göra sitt första byte, Muntari gjorde bort sig rejält och Inter fick en hel del gratischanser precis framför mål. Det var två lag som verkligen ville vinna, men det var också två lag som var precis lika dåliga.
Framför mig på arenan satt två äldre män med ett gäng småkillar i olika åldrar. Jag vet inte om ni minns mitt inlägg om de hemska föräldrarna på Stadio Olimpico under Lazio-Milan i våras, men det här i alla fall var helt tvärtom. De här papporna hade packat allt i sina ryggsäckar. Det var mackor, vantar, mössor, gameboy ifall de minsta barnen skulle bli uttråkade och inte minst – en massa kärlek.
De såg hela tiden till att grabbarna hade det bra, kramade om dem, skrattade med dem och inkluderade dem i sitt eget supporterskap. Det är precis det som fotboll handlar om. Att inkludera, välkomna och ta hand om varandra. Supporterskap handlar om gemenskap och tillhörighet, och dessa saker fungerar inte utan kärlek.
Det finns så mycket kärlek på arenorna, i vårt sätt att heja fram våra lag och i sättet vi talar om lagen i våra hjärtan. Det är viktigt att resten av världen ser den här kärleken, och inte bara huliganismen som är kopplad till fotbollen. Särskilt då ännu en supporter fick sätta livet till i fotbollssammanhang idag… Det ska inte få hända. Kärleken är det viktigaste, och vi kan aldrig få för mycket av den.