“Galliani har gjort sitt, ta in någon som vet vad han håller på med”
“Inga världsspelare vill komma till den här skitklubben”
“Berlusconi är så jävla snål, varför bråka om 5 miljoner euro hit och dit”
“Vi har lidit hur länge som helst, när ska det vända?”
Känner ni igen er? Jag ser ofta kommentarer som dessa på olika sociala medier, och jag kan tänka mig att de tankarna, och andra liknande, är sådana som alla vi Milanisti tänkt någon gång. Jag har också varit bitter, sur, irriterad, rent av förbannad. De senaste säsongerna har tärt på oss, och vi orkar snart inte mer. När Zlatan och Silva lämnade var det som att de tog allt framtidshopp med sig. Men det är dags att vi bygger upp oss själva lite nu, så att vi kan vara med och se när Milan byggs på nytt.
Jackson Martinez och Kondogbia valde andra klubbar. Men vi har trots allt värvat, och spelarna vi fått in är inte så pjåkiga, bara vi ger dem tid. Varken Carlos Bacca eller Luiz Adriano är några mediokra spelare direkt. Bertolacci kommer förmodligen att få kämpa för att bevisa att han är värd sin transfersumma, men jag är inte orolig.
Vi har värvat. Och någon spelare till ska in, det är jag säker på. Sedan om det blir Witsel, Romagnoli, Ibra eller någon helt annan, det visar sig. Vi har blivit av med Bonera, tack för det – även om det finns mer dödkött som bör skeppas iväg. Allt har sin tid.
Se till de positiva tendenser vi fått se under sommaren. En vinst mot Inter värmer alltid ett rödsvart hjärta, men jag såg inte matchen så jag kan inte kommentera spelet. Matchen mot Real Madrid gav verkligen en stor dos glädje och självförtroende, låt oss inte glömma bort den efter en bedrövlig Audi Cup.
Så jävla klyschigt, men vi måste tänka på att Rom byggdes inte på en dag. Det kommer inte heller det nya Milan att göra. För det är det som är på gång. Ett helt nytt lag ska byggas i princip från grunden. Det tar tid. Jag tror att det största problemet vi har är att vi inte riktigt har accepterat det. Grande Milan ligger i bakhuvudet och viskar, ibland spelar laget bra och rösten blir lite högre. Men vi måste släppa det nu. Inte glömma, absolut inte. Men släppa. Och acceptera att det som görs nu är att det på nytt ska konstrueras ett lag som kan drömma om framtiden och vinna titlar. Inte i år. Inte heller nästa år och kanske inte ens om fem år. Men i framtiden. En sak är i alla fall säker. Det kommer att kännas som en evighet om vi är bittra under hela uppbyggnadsfasen.