Sitter på ett tåg som stannat i Katrineholm.
Det drar ihop sig på himlen. Den är blå och lila, svart och olycksbådande. Det är sommar och det har varit varmt i tre dagar på raken. Jag har badat med barnen, suttit på en mikroskopisk kvadratmeter i mina Roma-shorts och hållit ögonen på pojken som snart ska börja skolan och som jag döpte till Totti Birro…
När ligorna runt om Europa drar igång är det samma sak varje år. Serie A dröjer. Särskilt de här åren när det inte är mästerskap så blir längtan efter lidandet ett lidande i sig…
Tåget rullar vidare. Jag vet att jag trivs bäst när det är höst men jag är också så rädd. Den här hösten liknar ingen annan höst. Mitt liv har kantrat. Mitt liv förändras sekund för sekund. Men det är då det slår mig att livet alltid är i rörelse. Själva idén med livet är att det är i rörelse.
Få kan allt detta bättre än fotbollsspelare. Ena stunden hyllad i en klubb, för att i nästa stund bli älskad av fans i en helt annan, kanske konkurrerande klubb.
Fotbollsvärlden töms allt mer på hjärta. Det är vi fans som står för blodomloppet i den här världen. Spelare följer pengarna. Resten? De fattar ingenting. De kallar våra hjärtan för stridszoner, de kallar våra hyllningar för barbari och huliganism. De förstår helt enkelt inte. Men också vi frontsoldater måste förstå att spelare är brickor i det stora spelet som de svettiga männen i kostymer och pengarna ägnar sig åt.
Det är en obegriplig värld detta. Idioterna vinner. De fega klarar sig alltid. Och vi andra? Vi som är dumma nog att tro på kärleken, på det goda, på ljuset, på vår egen förmåga, vi blir ofta lämnade i leran. Och på samma sätt är det med oss fans. Vi är de största förlorarna. Medan ägarna dribblar med spelare, med människor, med hjärtan, med miljarder, så köper vi matchtröjor för 1500 spänn och accepterar att bli behandlade som skit.
Det är inte konstigt att en del av oss blir förbannade ibland. Det riktigt konstiga är att inte fler blir ännu mer förbannade.
Tidigare under tisdagen landade Romagnoli på Linate Flygplats i Milano. Han tillhör numera Milan. Det är inte bara hans namn som får allt detta att vara en väldigt speciell affär. Namnet, drömmen, förhoppningen som är Romagnoli betyder mycket för många.
När det gäller drömmar är det oftast väldigt många som plöjer ner sin egna misslyckanden. Vi vill ha en ny Nesta, en ny Maldini, en ny Baresi och, inte minst, en ny Totti…
Men det är inte alltid som det är spelarna själva som skapar dessa monster. Det är vi fans, media, andra spelare och agenter. Drömmar och förhoppningar som ingen kan leva upp till.
När det gäller Romagnoli tror jag det är korrekt att säga att många av oss ställt delvis andra krav på honom än på andra spelare. Vi har så gärna velat ha en ny Maldini, en ny Nesta. Vi vill så gärna att det ska komma en ny som bär våra egna drömmar, våra egna förhoppningar.
Jag tror denna särskilda förmåga att drömma efter storhetstid är särskilt utvecklad hos Milan-fans. Det är ju den klubben som skapat (eller i Nestas fall) köpt alla dessa fantastiska försvarsspelare.
Jag glömmer aldrig den heta försommarkvällen i Pordenone när Milan spelade byxorna av Barcelona i CL-finalen 1994. Vad hade de för backlinje? Maldini, Tassotti, Baresi, Costacurta. Många av oss lärde oss leva med sådana mästare.
Det finns många avgörande ögonblick i människors liv. Samma sak när det gäller fotbollslag och synen på andra länders fotboll.
När Marcello Lippi satte in Del Piero och satsade offensivt i slutet av semifinalen i VM 2006, och framförallt kanske, när han lyckades, så bröts en väldigt lång kedja av fördomar. Detta ständiga tjat om att Italien spelar defensivt! Vilket skitsnack det är! Det har inte hänt sedan…well….länge sedan. Italien vann 2006 och det enda SVT kunde snacka om i sin krönika var hur defensivt Italien spelade är.
Som om Fabio Cannavaro inte är en konstnär! Detta vulgära sätt att se på fotbollen. Usch. Försvarsspel är den vackraste konstformen som finns.
Jag tror det är i det ljuset som man bör se Italiens intresse rörande Romagnoli.
För, ärligt talat, Italien har inga riktigt bra försvarsspelare längre. Och när Italien inte har goda försvarsspelare längre så tappar Italien delar av sin identitet.
Så nej, Romagnoli kommer aldrig bli en Paolo Maldini. Varför inte? Därför att det finns inte någon annan än en enda Paolo Maldini.
Men med det skrivet så gör Milan en väldigt god affär när de köper honom. Och jag tror att det är bra för honom själv att verkligen få chansen i en klubb som han inte har allt för tighta känsloband till..
Inför varje säsong hoppas alla vi som älskar den italienska fotbollen att världen ska förstå hur just vår kärlek ser ut.
Så, kort sagt, även om det tog fler bokstäver än jag trodde. Milan! Ni gjorde en bra affär som köpte Romagnoli. Ge honom nu den chansen han är värd.
Marcus Birro, författare, Aktuell med boken 4 Årstider…