Leonardo. Massimiliano Allegri. Clarence Seedorf. Filippo Inzaghi. Sinisa Mihajlovic. Cristian Brocchi. Och så Vincenzo Montella. Missade jag någon?
Det går att argumentera för att perioden efter att Carlo Ancelotti plockade ihop sina tillhörigheter på Milanello, tryckte ner dem i en svart läderportfölj och tog ett direktflyg till London, har varit ett enda stort misslyckande. Det är inte ens särskilt svårt. Under de åtta säsonger då Ancelotti var den som styrde och ställde tog Milan åtta titlar. Det var en ligatitel hit, ett par Champions League-titlar dit. Det var Coppa Italia och ett gäng supercup-titlar, både europeiska och inhemska. En tränare, åtta säsonger, åtta titlar, och den högsta vinstprocenten en Milantränare (som fått stanna kvar på posten en längre period) haft i modern tid.
”Champions League finns i vårt DNA”
Visst går det att hävda att detta skedde under en tid då konkurrensen inte var lika hög, där det inte ännu var kutym att begå övergrepp på en klubbs historia genom att slänga upp x antal miljarder på bordet och styra klubben som om det bara vore ett företag. Och så hade ju Milan i stunder ett riktigt världslag, med ikoner som Paolo Maldini, Andriy Shevchenko, Kaká och Andrea Pirlo. Allt har såklart inte med tränaren att göra. Men det var ingen slump att Milan där och då ansågs vara ett av världens bästa lag. Det pratades om ett DNA, där en av de stora beståndsdelarna var Champions League.
Men så lämnade Ancelotti. Och in kom Leonardo, en gammal spelare i klubben som uppges vara den som upptäckte Kaká. Problemet, som senare skulle visa sig vara ett återkommande problem, var hans avsaknad av rutin. Helt utan tränarerfarenhet tog han på sig Mister-kepsen och med ett helt artilleri av brassar (Ronaldinho, Pato, Thiago Silva, Dida) och en fejkbrasse (Antonini) flög hans Milan ett tag. Men naiviteten visade sig när allt skulle avgöras, att bara vinna tre av de tio sista matcherna räckte inte för att få behålla jobbet. In kom succémannen Massimiliano Allegri som med stor hjälp av en viss svensk tog en ligatitel, men även hans tid i klubben slutade i moll när han som utbuad, utskrattad och ordentligt mörbultad fick kasta upp den vita näsduken i luften.
Lugn, jag ska inte gå igenom alla misslyckade tränarval i detalj. Vi kan bara konstatera att ingen lärdom dragits av Leonardos tid i klubben, då vi smärtsamt fick bevittna både Clarence Seedorf och Filippo Inzaghi få kicken efter resultat som inte dög för en klubbledning med självbilden av att fortfarande vara ett världslag, samtidigt som spelare som Sulley Muntari och Adel Taarabt sprang omkring i den rödsvarta tröjan med bärande roller. Sen kom Sinisa Mihajlovic och gav en tvåmeters-sextonåring (typ) chansen i målet, men avsaknaden av tydliga taktiska riktlinjer och eget spel väger kanske något tyngre. Brocchi gjorde en snabb-visit på bänken, utan att någon egentligen såg honom som något mer än en interim-lösning.
Statistiken talar sitt tydliga språk. Tiden efter att Ancelotti lämnade visar att det på sju säsonger suttit sex olika tränare i förarsätet, och att ynka två titlar tagits.
En trend som vänt – tillfälligt?
Den klubb som i somras anställde Vincenzo Montella som huvudtränare var långt ifrån samma som den Ancelotti lämnade. Om skeppet fortfarande flöt i slutet av 00-talet var det år 2016 ett vrak i höjd med Titanic. Och det där DNA:et det så stolt skröts med? Det var det inte längre någon som nämnde. Det var upplagt för ännu ett misslyckande. Tidigt kom ryktena om att Carlos Bacca var på väg bort, att Chelsea ryckte i Alessio Romagnoli. Och så var det hela soppan med kineserna. En grundläggande förutsättning för att göra ett bra jobb brukar vara att ha en stabil klubbledning i ryggen, medan det i nuläget knappt finns en klubbledning att prata om. Inga tyngre nyförvärv gjordes heller, och allt pekade mot att vi skulle behöva förlita oss på en målvakt som nu blivit sjutton år men fortfarande var närmre två meter lång.
Ja, och så står vi här. Tre-fyra månader senare. Och ser vårt Milan trampa upp på en andraplats i tabellen efter en 1-0-vinst mot suveränen Juventus, efter ett mål av ännu ett nytt framtidshopp i form av Manuel Locatelli. Vi ser att både Carlos Bacca och Alessio Romagnoli är kvar i Milano, och är på väg att utforma en stark ryggrad tillsammans med sin målvakt Gianluigi Donnarumma. Vi ser att Montella står kvar där nere på planen, i sin tekniska zon, och gestikulerar. Styr sitt lag. Vi ser ett Milan med ett eget spel, en idé. Visst blir det lite svajigt bakåt då och då, och visst har det kommit en och annan plump i protokollet, men faktum kvarstår: Montellas vinstprocent är högre än Ancelottis. Det må vara en snabb slutsats att dra efter nio spelade omgångar, men jag tror vi alla kan vara överens om att det var länge sedan det surrade så här positiva ord kring AC Milan.
Och ikväll är det match igen. Genoa öppnar upp portarna till Marassi och bjuder upp till dans. På förhand känns det som en väldigt svår match, ett taggat Genoa som kommer direkt från en tung derbyförlust mot Sampdoria. Och det kan mycket väl bli en jobbig hemresa från Genua för Montellas mannar, det är absolut ingen omöjlighet. Sökandet har bara börjat. Sökandet efter ett kärt gammalt DNA som vi inte sett på länge är än så länge bara i sin linda, och smällarna kommer att komma. De kommer att ta illa, göra ont, riva upp sår. Men någonstans är jag säker på att det i slutet av regnbågen ändå finns en skatt att hämta. Och det är Montella som sitter inne med kartan.