”Il miglior momento della mia vita.” Orden är Vincenzo Montellas och syftar på Supercoppa-titeln Milan bärgade i den sista matchen för 2016. ”Den bästa stunden i mitt liv.” Ord som få milanisti ställer upp på, särskilt de som varit med ett tag. För dem, eller oss, kommer en vinst i en jippomatch i Qatar ganska långt ner på bästa stunder-listan. Det är ett sätt att se på saken. Ett annat är att fråga sig själv om 2016 egentligen kunde ha avslutats på något bättre sätt.
Många var skeptiska när säsongen sparkades igång hemma mot Torino i slutet av augusti. Lika många var lika skeptiska efter matchen. Visst, det hade blivit vinst, men den satt en-Donnarumma-straffräddning-i-96:e-minuten-långt inne. Inte heller efter 4-2-förlusten mot Napoli hade opinionen vänt. Det skulle bli en lika skakig väg fram mot målet som vanligt. 1-0-förlust hemma mot ett svagt Udinese. Jaha, det var detta vi gått och väntat på hela sommaren alltså.
Men så började segrarna komma. En efter en trillade de in. Sampdoria. Lazio. Sassuolo. Chievo. Och Juventus. Världens bästa Juventus. Montella var Gud, Kristus och den sjukt abstrakta helige anden i en och samma kropp. Aldrig mer en förlust, vi är en maskin, oslagbara. Skicka Barcelona, Real Madrid och Bayern München på oss som galna hundar och vi skickar hem dem alla med svansen långt in mellan de egna benen.
Sen kom Genoa och plockade ner oss på marken. Och som det dunsade. Plötsligt var Montella en bluff, Niang sämst i världen, Paletta en dåre, och katastrofduon Honda/Poli skulle aldrig få ta på sig den rödsvarta tröjan igen. Sen har det fortsatt så. Att svänga lite. Höjdpunkterna är bra mycket fler än bottennappen, ändå har tongångarna kring Milan känts överhängande negativa. 1-0-vinst mot Pescara: ”vi borde ha vunnit större”. Mållöst mot Atalanta: ”jaha, nu blir vi omsprungna av de andra topplagen”. 2-2 mot Inter: ”värdelöst att släppa in ett så sent mål och inte klara att hålla ledningen tiden ut”.
Som supporter till ett lag är en berättigad till att få kritisera och ifrågasätta allt ifrån laguttagningar och straffläggare till värvningar och uttalanden. Reaktioner kommer alltid, vad det än gäller. Och det är lättare att haka upp sig på det negativa, att peka ut förbättringsmöjligheterna. Det är sunt. Men när vi nu summerar första halvan av säsongen 16/17, glömmer allt som hänt i historien med scudetti, CL-vinster och storspelare, och sätter det som hänt sedan slutet av förra säsongen inom parentes för att bara fokusera på just det. Ja, då är det en bra första halva av en säsong. Milan har inte bara slagit Juventus två gånger och spelat oavgjort i derbyt, vi har dessutom fått fram ännu en otrolig talang i Locatelli. Suso har bevisat sig som en av seriens bästa yttrar, Lapadula har fått igång målskyttet, Romagnoli och Paletta har fungerat utmärkt tillsammans. Och så har vi Donnarumma.
Montella har lett Milan till en femteplats, med en uppskjuten match mot Bologna i fatet som vid en vinst hade skjutit upp Milan till tredje plats. Över Lazio. Över Napoli. Sex poäng bakom Juventus. Jag är ganska säker på att en majoritet av Milan-supportrarna hade tackat ja till det scenariot i början av augusti. Och så har vi ju tagit en titel. Det bästa sättet att avsluta 2016 på. Il miglior momento della mia vita. På söndag drar 2017 igång. Cagliari hemma. Nu kör vi.