Det tar 13 minuter med tunnelbanan från Duomo till Lotto. Därifrån är det ytterligare 10 minuters promenad. Det finns visserligen en tunnelbana som går hela vägen fram, men det är inte samma sak. Jag vill se San Siro torna upp sig. På något sätt kräver arenan det.
Jag minns mötet mot Barcelona i Champions League säsongen 2012-2013. Jag minns hur Milan var rejält nederlagstippade. Jag var inte på plats, men jag minns hur Glenn Strömberg i Viasats sändning stod vid sidan av planen och pratade om den elektriska stämning som bara kan uppstå på San Siro. Vi vann matchen med 2-0.
I returen föll vi. Vid ställningen 1-0 till Barca kom M’Baye Niang, då 19 år gammal, fri kort innan halvtid. Skottet tog i stolpen. I sekvensen som följde gjorde Barca 2-0. I andra halvlek var det inget snack om saken. Slutresultatet skrevs till 4-0.
Mycket har förändrats sedan dess. Vi spelar inte längre i Champions League. Nu är det Europa League som gäller och Arsenal står för motståndet. Men när jag nu San Siro torna upp sig uppfylls jag av samma känslor som Glenn Strömberg gjorde inför mötet mot Barcelona.
Vi är AC Milan. Det här är vår borg.
Nu kör vi.
Skrivet av: Hampus Furubacke