Detta är inte Milan jag förälskat mig i!

Nej mina vänner, återigen får vi ingen bra sommar. Jag tänker inte på vädret i Sverige bara utan jag tänker på vädret i Via Turati, Milano! Där regnar det bara inte, det åskar, snöar och snart kommer en tsunami och tar med sig allt jag en gång förälskat mig i och tar med sig långt bort där ingen mer kan någonsin nå det…

Jag vill med denna artikel dela med mig lite av mina tankar som snurrar i huvudet just nu. Jag vet, ni kanske inte bryr er så mycket, men det er så jag vill få ur mig alla känslor som min 90 kilos kropp har i sig. Det känns dock som att det är 90 ton känslor som jag bär på, så tungt är det.

Sedan finalen i Aten har det bara gått neråt känns det som. Vi har slutat värva storspelare (bortsätt att Zlatan kom för reapris pga bråket med filosofen)och våra så känslokalla ledare har bara pratat om hur dåligt ekonomiskt ställda vi är…We are fine as we are, citat som vi alla hatar att höra!

Vi har varje sommar längtat tills transferfönstret öppnar och vi har under en dag uppdaterat alla silly season sidor minst 1549 gånger. Vi har längtat efter att stora spelare skulle anlända och vi har lekt med våra drömformatioer. Vi har blivit besvikna sommar efter sommar, vinter efter vinter. Det har varit så plågsamt att se Inter vinna ligan år efter år. Dessutom fick vi stå ut med att de vann trippeln. Men vi har fortsatt att tro, att hoppas och framförallt att älska vårt A.C Milan..

Man kan prata om mycket när det gäller Milan men nu vill jag bara berätta om vad jag känner just nu, idag när två spelare som bär detta Milan, två spelare som får oss att hoppas att vi kan vinna titlar är på väg bort med den tsunamin som närmar sig Via Turati i Milano.

Jag känner ilska, sorg, vrede, men jag är framför allt så himla besviken och uppgiven.. Våra legender har lämnat (PippoMIO, Rino, Clyde, Zambro, Nesta) och vi har hoppats på att dessa skulle ersättas med några spelare vi kan hoppas på om inget annat. Vi har fått Constant och Acerbi.

När Thiago förlängde och Ibra fick numero 10 så började jag hoppas ingen. Jag trodde återigen (fråga mig inte varför) på onkel Fester och Berlusconi, jag trodde de ville Milans bästa. Vad lättlurad man kan bli när man är över öronen förälskad. Man är svag och blind. Men sådan är kärleken…

Alla är tysta, ingen kommenterar och ger förklaringen varför. Lite försåtligt dock att våra huvudpersoner inte vågar visa sig, de är fega. Men jag kan inte förstå varför våra Ultras håller käften och masken? Vart är våra representanter från kurvan?  Inga protester utanför Via Turati, ingen kräver förklaringar, ingen verkar bry sig. Så var det inte under Fossa dei Leoni och Commandos Tigre tiden. Då vågade man stå upp mot ledningen och fick man sin röst hörd, då visade man kärlek.

Jag kan fortsätta skriva i evighet men då kanske ni skulle börja gäspa eller tycka att jag bara ser det negativa, vilket jag idag gör. Mina vänner och supportrar jag vill bara säga för er alla att detta elände måste ta slut, vi måste sluta lida på det viset. Detta är inte Milan som jag förälskade mig i….